fredag 21 september 2007

Äntligen!





































Ja, så känns det faktiskt! Efter över 2 veckor i Sudan så har jag nu varit i ett flyktingläger – och det såg inte alls ut som jag tänkt mig. Bilden i mitt huvud var av tält byggda av WFP-säckar, eller av presenning, vad jag såg liknande mer en skitig afrikansk by med dåligt byggda hus och icke-existerande sanitetsfaciliteter.

Dagen började mindre bra. Vår bil blev stoppad vid två check-points där vi fick visa upp våra ID-kort och lova att hämta tillstånd, kopiera ID-korten etc. Allt detta gjorde att jag och Waiswa (environmental specialist) inte kom till Wad Sharife (flyktinglägret) förrän halv två. Detta trots att vi var i Kassala (den större staden nära flyktinglägret) före elva… Byråkrati! Jaja, bara att andas och ta det lugnt. Det som känns tradigt är att jag nog skapar en del problem, jag kan liksom inte dölja min hudfärg och misstänksamheten mot vita är ganska stor här, i alla fall bland säkerhetsvakterna och de statliga organen. När säkerhetsvakterna frågar chauffören om oss i bilen gäller 75% av frågorna mig, var jag kommer från, vad jag heter etc.

Inne i Wad Sharife skulle vi möta FNC (Forest National Corporation) för att diskutera sophämtning i flyktinglägret. UNHCR idé är att FNC ska organisera detta, genom att involvera flyktingarna själva. Detta ska motiveras genom matransoner från WFP (World Food Program), vad som brukar kallas ”Food for Work”, alltså att flyktingarna får betalt i mat för sitt arbete. Mötet gick bra och mycket smidigare än jag trodde. Det var jag, 3 män och 3 kvinnor. De som pratade var jag och 3 män – de 3 sudanesiska kvinnorna sa i princip inget… Det är så tråkigt att se. På några av bilderna kan ni se hur dagens sophantering fungerar i lägret. Allt slängs utanför den egna gården och ut på gatan, eller i en gigantisk hög, som den på bilden.

Efter mötet åkte vi till FNCs kontor för att titta på vad de arbetar med. Som ni kan se från bilderna så har de bland annat hantverksaktiviteter, där de gör mattor etc. som sedan säljs på marknaden. En av kvinnorna visade mig en rund matta med ett hål i mitten och så förklarade hon (genom tolk) att kvinnor sätter sig på mattan och tänder rökelse i hålet i mitten (som jag förstod det…) och sen: ”they get a good night with their husband”. Jaha, sa jag, visste inte riktigt vad jag skulle säga och blev lite förvånad måste jag erkänna – annars är alla så pryda här! Om jag kom och hälsade på senare under mitt arbete i lägret lovade kvinnorna att de skulle göra en sådan matta åt mig! Haha :)

Sedan åkte vi vidare för att titta på pumpstationerna till vattenförsörjningen. Det klagades över att de inte för tillräckligt med pengar från UNHCR till bensin till pumparna. Dessutom berättade några flyktingar att de hellre köper vatten från den närliggande byn för att det vattnet smakar ”sött”. Denna förklaring har jag hört innan i Nuba Mountains. Folk vill hellre dricka skitigt kanalvatten/åvatten än renat vatten. Vattnet i flyktinglägret renas med klorin och får då en annan smak än det halvbruna vattnet från åarna… Detta är ytterligare ett bevis på att det som behövs är utbildning och information. Något som har ignorerats eller skötts illa av UNHCR och de implementerande organisationerna i lägren.

När vi kom tillbaka till Kassala åkte vi till marknaden och handlade! Så nu har jag bananer, aubergine, paprika och pitabröd i min kyl! Lyx! En sak som känns som mindre lyx är den ofrivilliga fastan vi tvingas till när vi är ute i fält. Alla här fastar och då känns det väldigt dumt att äta eller dricka framför dem. Eller, jag försöker dricka iaf, men det blir ingen mat på hela dagen. Snacka om att man är helt slut och svag efter en lång dag i fält. Jag längtar redan efter slutet på ramadan!

Hemma i Showak väntade en festmåltid med alla som bor inne på området för att välkomna de nya. Vi är 4 stycken som kommit inom de senaste 3 veckorna – det är kul att inte vara ensam ny och dessutom skönt att känna att man kan hjälpa till på ett ganska underbemannat kontor.

Idag är det fredag och HELG! Därför sov jag till halv åtta istället för halv sju… :) Idag väntar lite arbete, lite tvättande och kanske se en film och somna tidigt!

1 kommentar:

Dèsirée sa...

Hej Maria!
Åh, vad spännande att läsa om ditt upptåg i Sudan. Tänk vad mkt du får vara med om.Hoppas verkligen att du överlever ramadan-utmattande! Det kan dock vara ett alternativ till amöba om man vill tappa vikt...(jag antyder ingenting!), men av erfarenhet vet jag hur snabbt ett kilo eller två rinner bort i hettan när man inte får i sig mat.
Enjoy Sudan och ta ett extra andetag Sudan luft för min skull.

Kram,
Dèsirée